Dolmabahçepalatset — det sista stora osmanska palatset

Sexhundra meter vit marmor längs Bosporens europeiska strand, med en smidesgrind som öppnar sig rakt mot vattnet. Dolmabahçe är palatset som ersatte Topkapı, och det byggdes för att göra ett uttalande: att Osmanska riket hörde hemma i 1800-talets Europa.

Om det lyckades tvistar historiker fortfarande om. Det som inte betvivlas är att det är Istanbuls mest överdådiga byggnad, och att historien om hur det betalades inte går att skilja från vad som sedan hände med riket.

Varför Sultanerna Lämnade Topkapı

Topkapı var i nästan fyra sekler de osmanska sultanernas säte. På 1840-talet ansågs det, kort sagt, gammalmodigt — en anläggning av paviljonger och gårdar byggd kring en äldre föreställning om hur en härskare borde leva.

Sultan Abdülmecid I hade rest och sett vad europeiska monarker byggde. Han ville ha ett enda sammanhängande palats med trapphus, balsalar och mottagningssalar på europeiskt vis — en byggnad som utländska ambassadörer skulle erkänna som jämbördig med vad som helst i Paris eller Wien. Hovet flyttade in i Dolmabahçe 1856, och palatset förblev rikets huvudsakliga administrativa centrum under större delen av tiden fram till 1922.

Namnet är bokstavligt beskrivande. Dolma bahçe betyder ”utfylld trädgård” — platsen var en vik i Bosporen som fylldes ut på 1600-talet för att anlägga kejserliga trädgårdar. Palatset står på mark tagen från havet.

Bygget Tömde Nästan Statskassan

Arbetet pågick från 1843 till 1856 efter ritningar av hovarkitekterna Garabet Balyan och hans son Nigoğos Balyan, ur den armeniska familj som formade en stor del av 1800-talets osmanska arkitektur.

Kostnaden anges vanligen till fem miljoner osmanska guldlira — motsvarande ungefär trettiofem ton guld. En summa statskassan inte hade. Merparten täcktes av utländska lån, och just de lånen är en länk i den skuldkedja som slutade med att riket ställde in betalningarna 1875 och att utländska fordringsägare tog kontroll över de osmanska statsfinanserna.

Det är värt att hålla båda fakta samtidigt medan du går igenom det. Byggnaden är storslagen — och den var ruinerande.

Vad Du Ser Inuti

Palatset har 285 rum och 46 salar. De flesta får du inte se; besöksvägen täcker de viktiga.

Ceremonisalen

Mittpunkten, och svår att komma förberedd till. En kupol på femtiosex meters höjd, buren av femtiosex pelare, och under den en ljuskrona i böhmisk kristall på omkring 4,5 ton med 750 lampor — vanligen beskriven som världens största i sitt slag och en gåva från drottning Victoria. Salen byggdes med värme underifrån så att hovet kunde hålla vinterceremonier här.

Kristalltrappan

En dubbeltrappa med balustrader i Baccarat-kristall, mässing och mahogny. Det är palatsets mest fotograferade interiör och det tydligaste beskedet om vad byggnaden var till för: den finns för att gås nedför medan andra ser på.

Selamlık och harem

Palatset delas i två. Selamlık är den offentliga, officiella halvan — mottagningsrum, ceremonisalen, de rum där staten iscensattes. Haremet är den privata bostadshalvan där sultanens familj bodde. De har separata biljetter och separata rundor och känns som två olika byggnader: selamlık är teater, haremet är vardag.

Utomhus

Gå inte ut direkt. De formella trädgårdarna löper längs vattnet, det dekorativa klocktornet står vid ingången — tillagt senare, på 1890-talet, av Sarkis Balyan — och porten som verkligen betydde något är den som vetter mot havet: statsgäster anlände hit med båt, inte landvägen.

Klockorna Som Stannat på 09:05

Dolmabahçe har ett andra liv i det turkiska minnet som inte har med sultaner att göra.

Mustafa Kemal Atatürk, republiken Turkiets grundare, använde palatset som sin bostad i Istanbul och dog här den 10 november 1938 klockan 09:05. Sängen han dog i är bevarad, täckt av en turkisk flagga, och ingår i besöksvägen.

Många av palatsets klockor hålls stannade på 09:05. Varje år den 10 november hålls på just den minuten en tyst minut i hela landet — sirener ljuder, trafiken stannar, folk står stilla mitt på gatan. Är du i Istanbul den dagen är det värt att uppleva.

Så Tar Du Dig Dit

Palatset ligger i Beşiktaş, på europeiska stranden mellan Kabataş och Beşiktaş — nära nog centrum för att de flesta besökare går den sista biten.

• Spårvagn T1 till Kabataş, sedan ungefär tio minuters promenad norrut längs vattnet. Enklaste vägen från Sultanahmet.
• Bergbanan F1 från Taksim till Kabataş och samma promenad. Bekvämast om du bor kring Taksim eller İstiklal.
• Färja eller buss till Beşiktaş, sedan en kort promenad söderut.

Palatset är stängt på måndagar. Öppettiderna varierar med säsongen och sista insläpp är långt före stängning — kolla de officiella tiderna för din besöksdag i stället för att lita på en allmän uppgift.

Praktiska Tips

• Kom tidigt. Kön vid porten växer under förmiddagen och rundan inomhus går i grupper — tidigt betyder färre människor i salarna och bättre bilder.
• Selamlık och harem är separata biljetter. Räcker tiden bara till ett ligger ceremonisalen och kristalltrappan i selamlık.
• Räkna med två till tre timmar för båda delarna plus trädgårdarna. Den tiden underskattas regelmässigt.
• Fotoreglerna tillämpas och har ändrats mer än en gång — läs skyltarna vid entrén.
• Väskor kontrolleras och stort bagage släpps inte in.
• Kombinera med Kabataş. Palatset, strandpromenaden och bryggan ligger inom gångavstånd från varandra, vilket gör det till en naturlig eftermiddag före en kväll på vattnet.

Fasaden Från Vattnet

Dolmabahçe var byggt för att nås från havet. Den sexhundra meter långa marmorfasaden, prydnadsportarna som öppnar sig mot sundet, hela kompositionens proportioner — allt lades ut för någon som anländer med båt, för så anlände statsgästerna.

Från landsidan ser du det i fragment, genom en port och över en gård. Från vattnet ser du vad arkitekterna faktiskt ritade: hela fronten på en gång, upplyst om natten, med klocktornet i ena änden och palatsmoskén i den andra.

Vår kvällskryssning avgår från Kabataş, vilket gör Dolmabahçe till ett av de första ni passerar: det upplysta palatset längs stranden bara minuter efter att förtöjningarna släppts, innan rutten fortsätter uppför sundet förbi Çırağan, Ortaköy och broarna. Att se interiören på dagen och fasaden på natten — det är den fullständiga versionen av den här byggnaden.